Kollaps...
Ja i går kväll när jag kom hem hade det antagligen blivit för mycket för min kropp. Skulle gå på toaletten bara och hann bara innanför dörren så svimmade jag. Det har inte hänt på jag vet inte hur många år. Man blir lite omskakad själv när det händer. Som tur är så är min väninna här för att hjälpa till med hundarna så hon fick ta en mejsel och öppna dörren. Nu kom jag väl till sans ganska snabbt igen men ändå... Har i alla fall sagt i från på jobbet att jag är hemma i natt och ska sedan försöka jobba lör-söndag natt. Blir ingen fet lön nästa lön inte. Jag har i princip bara jobbat 5 dagar hittills denna månaden :P Men vad gör man? Chefen skickade mig ett sms 06:28! i morse när jag i princip precis lyckats somna, för att fråga om jag kommer eller ej, hon och teamledarna var på väg till stockholm så det var lite bökigt att skaffa vikarier stod det... Jag sket i att svara på det och lyckades somna om, vid 08: 20 ringde hon...
Idag kanske gubben får komma hem i alla fall. Han hade visst fått i gång magen i natt någorlunda så dom tyckte att han kunde få gå hem då ev. Får väl avvakta och se under dagen här hur det blir. Hjärtat har varit stabilt sen i förrgår eftermiddag nu, ja så bra det nu är, så på den fronten är det lugnt äntligen.
Så nu har min väninna åkt hem för att hämta hit sin katt så hon kan vara här under helgen om jag ska jobba och ta hundarna. Så nu har jag skaffat "gubbe-och hundvakt" hehehe. Men annars kan jag inte koncentrera mig på mitt jobb, man sitter som på nålar och bara väntar på att mobilen ska ringa...
Nu på morgonen har jag i alla fall fått en stund för mig själv. Det är bara jag och djuren hemma här. Jag har tagit en lång dusch och sitter nu och äter frukost och dricker kaffe. Jag är en väldigt social människa men är i stort behov av lite ensamhet då och då, vilket jag väldigt sällan får. Så detta är en lisa för själen för mig. Jag njuter av varje sekund, lugnt och stilla och jag har utrymme att tänka och andas ordentligt. Jag skulle för mitt liv inte vilja byta bort eller vara utan en enda dag med min man, men i bland är det skönt att få vara för sig själv också. Det mesta runt honom och hans familj är ganska intensivt hela tiden och man går på 110% dygnet runt för att ordna och dona runt och för alla. Men man får vara tacksam för var dag man får tillsammans som läget nu är, en dag när man minst anar är allt borta...